I'm like a bird!
Boa noite!
Här kommer ännu en lång härlig beskrivning av vår helg i Rio de Janeiro!
På fredagen, den 14/8, hände det mest coolaste sak någonsin....PARAGLIDNING. Nu ska vi ta denna dagen steg för steg och t o m här kan vi redan nu lova att ord inte kommer att vara tillräcklig för att beskriva våra känslor. Vi började väldigt tidigt på morgonen, kl sju steg vi upp trots enorm trötthet i kroppen efter gårdagens flängande. Paraglidningen skulle ske en bra bit från där vi bodde så här gällde det att ta en buss så tidigt som möjligt då traffiken är så himla oberäknelig. Sagt och gjort, vi steg på på ännu en osäker-om-man-överlever-efter-resan-buss och det tog nästan en timme att komma till Sao Pepino. Turister som vi är och efter felåkning på första dagen så frågade vi ut andra resenärer på bussen om de kunde säga till chaufförerna att hojta till när vi var framme.
Väl framme vid Sao Pepino så var det ändå en liten bit att gå. Men vi kan säga till er kära läsare att den biten var verkligen värt att gå, trots osäkerhet om man verkligen har hamnat rätt, för väl framme såg vi....en av de vackraste stränderna någonsin...utan massa turister....utan massa försäljare som går och skriker ut massa saker...finaste lägenhetkomplexen (som vi sedan fick reda på att de var de dyraste i hela Rio)...det var magiskt!
Och till vår stora lycka så hittade vi det stället där vi skulle samlas för paraglidningen! Väl på plats fick vi träffa riktigt sköna människor. De påminner väldigt mycket om surfar-typerna men det var ju inte speciellt förvånande då det visade sig att surfing också var en del av deras vardag. De visade några klipp och informerade lite kort om hur flygningen skulle ske samt att vi fick skriva på ett avtal som i princip säger att de slipper ansvara för oss om något händer...väldigt smart tanken på vad för slags aktiviteter man utför haha! Nä men kanske inte så extremt beskrivet. Sedan var det bara att bege sig upp till bergen och herre jisses vilka underbara miljöer och vyer den korta resan kunde erbjuda! Djungelmiljö, fantastiska utsikter av Rio fast att vi ännu inte var framme vid toppen och härlig personal! Det skönaste var ju ändå föraren, 80-åring, kör som en 19-åring och verkar lika kry som sådan.
Väl på plats fick vi utförliga instruktioner på hur vi skulle utföra hela paraglidningen. Det viktigaste processen var precis vid avstampen från bergen då man väldigt noggrant skulle gå snabbt; varken springa eller gå för långsamt och man skulle inte sitta ner innan man har kommit ut i luften. Ough! Nu började nerverna kicka in ordentligt samtidigt som förväntningarna var riktigt höga! Det var en väldigt liten avstamp på bergen, ungefär 2 meter som man skulle gå snabbt vilket är ingenting! och man kunde se exakt var rampen slutade för sedan så var det bara ett stup ner (!!). Så....när utrustningen var på plats på både oss själva och intruktörerna så var det bara att hoppa! Vi gick snabbt och paragldiningskärmen kom upp väldigt snabbt och helt plötsligt kände man ingenting under fötterna, instruktören drog tillbaka en så att man satt ner ordentligt och WOOOOOW! I'm like a bird! På knappt 1 minut gick man från stående på rampen till att ha hela Rio under sig. Känslan...den känslan....det finns bara ett ord för det och det är OBESKRIVLIG! Gissa hur mycket mersmak man har fått för framtida flygningar! I närheten av oss fanns det andra som åkte hängglidning. Det såg lika om inte mer fantastisk ut! Nästa aktivitet för vår del ;)
Uppe i luften så pekade instruktörerna på olika områden som ex de största favelas områdena, Tijuna parken och Jesusstatyn. Hela Rio de Janeiro såg sagolikt ut och känslan att åka var väldigt lätt och rogivande. Landningen skedde på Pepinostranden (det vi beskrev ovan som en av de vackraste) och det gick väldigt "smooth", ingen faceplant här!
Efter den magiska paraglidningsturen så kan man nog lätt säga att vi var höga på adrenalin! Så för att lugna ner nerverna lite så valde vi att stanna kvar på stranden och bara sola och bada! Vi hann även dricka färsk kokosvatten direkt från kokosnöten samt en kokosglass (kan aldrig få nog av kokos!) och prata med trevliga brasilianare. De berättade för oss att fastigheterna runt Pepino är de dyraste där en lägenhet kunde kosta över 60 miljoner...typiskt, vi som precis snackade om att skaffa "sommarlägenheter" där haha!
Dessutom hanns det även med ett eller två dopp i havet! Dock bör det tilläggas att vattnet här i Rio är svin kallt!! Kallt som i nivå med vattenfallet Abage typen av vatten.. Då är det kallt! Men samtidigt blir man van efter ett tag och den iskalla doppet efter att ha legat och gassat i 34 grader upplevs mer som uppfriskande än självplågande!
Efter sol så kommer regn, finns det ett talesätt för. Detta var inte ett undantag. Bildligt talat så regnade det inte alls utan vädret var mer än prima. Det var snarare upplevelsen med bussarna på väg hem som förstörde för en av oss. Vi lämnade Pepinostranden vid tre för att 1. slippa traffic jam och 2. för att hinna förbereda oss för en träff med några andra så vi tog bussen redan vid halv fyra tiden. Ja tydligen så kan man lika gärna skrota idén med vilka tider som är mest rush hour för i Brasilien så är det traffic jam i princip HELA eftermiddagen. En resa som tog oss 40 minuter slutade upp i mer än TRE TIMMAR!. Det värsta var inte tiden utan det var när trafiken stod still och bussen var i en tunnel. Jag (Sandy) har en aning klaustrofobi och att vara fast i en tunnel...i mörker var allt annat än en höjdare! och som grädde på mosen så trodde jag ärligt talat att jag skulle dö av koldioxidförgiftning då det var så många bilar som var fast i tunneln och all avgas ackumulerades under mer än 30 minuter...en aning av panikkänsla intogs och att be till gud (fast att man inte tror på gud annars) verkade inte så dum idé för stunden då jag ärligt talat trodde att jag skulle tuppa av närsom...och Cilla sov som en bebis på bussen...så himla orättvist! Cilla har alltid varit den som tröstat mig när det gäller dödsånget vid transport men denna gång så satt hon längre fram pga platsbrist. Där satt jag, ensam bredvid en kvinna som också verkade be till gud fast inte lika diskret som mig då hon höll upp ett kors, med gråt och panik på intåg och försökte halvt trösta mig själv så gott det gick. Efter 40 minuter så kunde jag se ljuset i tunneln, bokstavligen talat, och ju närmre vi kom ut mot ljuset desto lättare blev hela livet! Där och då bestämde jag mig till 500% att aldrig bo i en stad som inte är byggd för cyklister och fotgängare! Never!
Äntligen efter allt för lång tid så hann vi förbereda oss inför en middag med några nya bekantskaper, Dornel och Leticia. Helt underbara människor! Det bästa i livet är faktiskt när man lyckats hitta människor som man klickar så himla bra med! De är väldigt lik oss när det gäller värderingar i livet och den enorma aptiten för att upptäcka världen! De tog oss ut på sambakväll, till restauranger, till den kända trappan vid Santa Tereza och med flera. Vi hade riktigt kul med dem! Saknar dessa otroligt härliga personer enormt mycket och hoppas att vi får se dem i Sverige snart då de verkar ha siktat in på Europa som framtida resemål inom väldigt snar framtid!
Här med Dornel och Leticia!
